Jag hatar när man inte vet vad man känner, och varför man inte känner så som man själv vill, det är som att någon annan bestämmer de åt en.
Det känns jätte konstigt hela tiden man vill bara dö av känslan.

Fast jag kan inte sluta prata med honom, de pirrar i hela mig när jag bara kollar på honom, eller hör honom skratta, jag saknar honom bara jag skriver om honom.
Det är typ som när man är nykär, fast jag inte är kär eller är jag, ja vet inte, jag vet inte ens vart han finns, känner han lika dant.
Det är så svårt och kunna lita på någon annan än sig själv, de vill säga helt jävla omöjligt för man vet aldrig om den personen pratar sanning.
Jag tycker om honom så mycket att jag börjar tvivla att han ens bryr sig.

Är de nått vi har eller är de bara nått som allt annat man har varit med om, är man villig och ge det en chans, eller bara kasta det i sjön och vänta på nästa som kommer. Jag är så jävla lost i mitt huvud.

Jag har så svårt att lita på personer för alla sviker och ljuger hela tiden, sen när de kommer en man vill kunna lita på så vet man inte vad man ska göra.

Snälla förstå att detta är jätte svårt för mig, och jag ångrar inte en sekund av tiden som jag har spendera med dig, men låt det ta den tid de tar pressa inte mig, jag vet att de kan vara jobbigt, men jag vet att om jag ska kastar in mig i detta så kommer jag sumpa det direkt och jag vill inte de heller.
Så snälla ha tålamod!

Älskling om du gillar mig som jag tror att du gör så vet jag också att du kan vänta ett tag <3 

Varför kan man inte få behålla en person tills dom är gammla och grå,

Alla har sitt öde men herregud vid åldern 0-18 är inte värt att ni tar dom tillbaka, dom har inte fått levt färdigt.

Jag mår inte speciellt dåligt när jag läser i tidningen att folk har dött för de rör inte mig så mycket, men när mina vänner får reda på att deras vän har dött mår jag skit för att min vän gör de, de är fan inte rätt :(

Jag hatar att vi får bara låna de finaste personerna bara några år, kan vi inte få låna dom förevigt.. de är jätte elakt att ge oss en bajsigt bra vän och sen tar dom tillbaka den, de är nog de elakaste jag har varit med om.. de är deffenetift inte rättvist.

Men detta ska ni alla veta som förlorar en vän/mamma/pappa/syskon etc.

Varje gång ni känner er ledsna så är dom precis bakom er och försöker trösta er, och försöker förklara att de INTE var erat fel eller något elakt ni någonsin sagt till den personen utan de var deras val att göra de....

Sen kan de ju vara så att de inte tar livet av sig själva heller utan att nån annan tar personen från er.. den personen som gjorde de med mening ska ju inte få leva vidare, sen kan de ju också vara olyckor dom är nog de värsta men om man värkligen tänker efter där så är de någons fel.. om ni vill skylla på någon skyll palla de änglar som vill ta tillbaka sina mästervärk som varje dag försvinner från eran närhet..